Alltså ibland förstår jag mig inte på mig själv. Ibland får jag ett sådant galet behov av att berätta sjuka saker för människor(mest för ylva). Jag önskar jag kunde sägaaaaa att vi klarar det tillsammans, att allting kommer lösa sig till sluuuuuuuuuut. Men hur säger man till nån, att hjärtat längtar uuuuut? Nämen okej skärpning. Såhär skulle jag säga: Jag önskar jag kunde säga vad det rör sig om när jag får dessa sjuka behov. Men det ska jag bespara er ifrån. Eller okej jag det ska jag inte. Jag ska berätta ett exempel. Nyss tog min låtsaspappa 3 stycken riskakor, jag blev chockad över det och fick ett sådant sjukt behov att berätta för ylva och fråga hur ofta det händer att det är någon som inte är hon eller jag som gör något sådant?! Peter, 51, tar 3 stycken riskakor och börjar mata in denna tid, INNAN MATEN. Det är så bara så jävla bra. Men tur att man drar till pappa inom kort så man slipper se mer av denna galenskap. Nä nu ska jag hugga mig några riskakor innan mamma kommer hem!!!